myblueworld

Jag är grinig, lättirriterad, nedstämd och känner mig ful, äcklig och dålig...

Nu är det verkligen inte så att jag tycker att allt detta stämmer, men jag är på sådant humör att jag känner så nu.
Vi alla har sådana stunder, oavstet hur lyckligt lottade vi egentligen är. Man orkar bara inte vara på topp alltid.

Det blir inte bättre av att mitt rum är 29 grader varmt (trots att en fläkt är igång på max) så att man blir seg, överhettad och "sexigt" svettig..

Nu vill jag verkligen återuppleva studentbalen och/eller studenten, då kände jag mig fin, glad och var på topp! Inget kunde förstöra dom dagarna för mig!


Kusin Calle och jag innan balen

Jag har ärvt min pappas taskiga finska pigment som gör mig mer rosaröd än brun på sommaren, så sola är inte riktigt min grejj, men det är så härligt ändå att jag kan inte låta bli. Solskyddsfaktor 20 (minst) sen e jag på G :)

Tycker att sommaren är den absolut bästa årstiden, det är då jag är som gladast!

Tappade mina älskade poliotbrillor i vattnet när jag jobbade på seglarskolan igår, så dessa svarta plastisar får tillfälligt ersätta dom ;P



Lite dumma moln hamnade i vägen för solen ...

Tyvärr så fick jag som vanligt utgå från en bild på mig när jag gjorde ansiktet. Hade ingen bild på någon annan som passade :(    Är skitdålig på att komma på egna ansikten, dom ser alltid så dock-aktiga ut..Menmen...

Blyerts, akvarell & tuchpenna

Jag har alltid varit svag för vackra glasskulpturer. Och efter att ha fått jobba med glas själv i skolan så har mitt intresse bara ökat.
I studentpresent önskade jag mig glasskulpturer från Mats Jonasson. Han har gjort några uppsättningar med egna "talismaner", ansikten, som jag tycker är underbara. Jag trodde aldrig att min mamma faktiskt skulle vara så söt och faktiskt köpa mig en talisman :)

"Fleur" heter den :) Den är ännu vackrare i verkligheten än på bild!
Tycker verkligen mamma valde helt rätt till mig, för jag älskar blått och blommorna är väldigt lika dom som är i min tatuering!




Av mormor fick jag även en värme-ljusstake :)
"Papillon" heter den. Det betyder "fjäril".

Jag tycker att var och en får se ut hur han/hon vill bara det gör personen lycklig. Ens utseende skadar ju inte någon annan. Eller?

Tycker iallafall inte jag, därför irriterar jag ihjäl mig på folk som klagar på mina tatueringar o piercingar (o dom e så små o diskreta ändå).
Otroligt många vuxna ifrågasätter speciellt mitt namn som jag har tatuerat på benet. "Tror du att du kommer glömma bort vad du heter? haha".. Självklart inte, e du dum eller? Så länge jag inte drabbas av någon allvarlig hjärnskada så kommer jag nog knappast glömma. Men ärligt talat, är inte det en ganska bra tatuering ändå? Den går inte riktigt att ångra, för sitt namn har man ju hela sitt liv. Dessutom har min mamma ritat upp den åt mig, för min handstil är förjävlig, och för jag ville ha något som representerar henne med. Hon är lite småkänd för sin vackra handstil.

I nacken har jag mitt stjärntecken, lejon, men lite tribal-mönster runtom. Att jag älskar lejon gör ju den bara ännu bättre.

På höften har jag två japanska tecken som betyder "konst", som är mitt största intresse. Jag har älskar att rita och måla ända sen jag blev gammal nog att kunna hålla i en penna. Blommorna runtom är liljor, dom betyder bland annad "det oskyldiga och goda i oss" och "pånyttfödd". Passar ganska bra eftersom jag börjar om på nytt på många olika sätt i mitt liv nu.

Små diskreta symboler runt om på min kropp som påminner mig om vem jag är varje gång jag ser dom. Vad är fel med det?

Jag hatar det, jag undviker det, jag tänker inte ofta på det, när jag pratar om det gör jag det helt känslokallt.
Men vid vissa tillfällen, när jag inte längre har något annat som jag försöker rikta mina tankar mot så smyger sig känslan sakta och försiktigt på. Ibland får jag den slängd i ansiktet när jag läser en text, ser en film, när någon säger något. Men just ny bara smög det sig på.. igen.. jag hatar det...

Men för att försöka erkänna det för mig själv så jag ska kunna gå vidare (ingen är inne här o läser längre ändå)...

Ja, jag har legat inne på sjukhus i februari iår för ett allvarligt självmordsförsök. Ja jag skäms för det även om jag inte vill erkänna det. Jag skäms för att nu vet folk hur svag jag är (jag är en person som hatar att visa mig ledsen och svag, inget gör mig mer obekväm).
Jag försöker leva som vanligt, ha kul, va med kompisar etc. Jag tycker inte att jag alltid lyckas så bra med att gå vidare dock, för jag är så rädd och förvirrad att jag fortsätter ställa till saker för mig hela tiden.

Jag har börjat så skuldkänslor nu med, efter 3,5 månader har jag börjat få det... jag kan inte låtsas om inget hänt längre.. det sitter där inne och gnager och vill envist ut..

Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min stackars mamma som hittade mig medvetslös i min säng, som fick höra "tyvärr, hon har tagit 2,5 gånger dödlig dos och legat med det i 12 timmar i kroppen, hon kan inte överleva"...
Först nu har jag börjat få ångest när jag tänker på min älskade lillebror som jag mötte på väg till mitt rum efter tömt en sista burk som sa till mig "Godnatt Ida, jag älskar dig" och gav mig en godnattkram och en puss på kinden.
Först nu har jag ångest för min familj som fick möta en förvirrad, hallicunerande, tokig Ida när hon vaknade upp efter 4 dagars medvetslöshet. Jag kanske hade blivit hjärnskadad...

Ja, det kommer tillfällen då jag vill försöka igen, och lyckas. Vad hindrar mig? Varför gör jag inte det?
Jag vet inte exakt, men jag håller envist kvar vid tanken på att jag en vacker dag kommer sitta någonstans, jag kommer trivas med mitt liv, kanske har jag barn, ett bra jobb, en snäll kille, i vilket fall som så kommer jag sitta där o tänka "Sikken tur jag haft, jag e så glad att jag överlevde".
Jag tänker på min familj och mina vänner. Jag tänker en del på min lillebror och min halvstorasyster.
Mest av allt tänker jag inte på negativa tankar överhuvudtaget. Jag skjuter bort allt sådant och försöker ha kul istället. Det funkade ganska bra tills jag tog studenten och fick en massa ledig tid till att tänka på annat. Så nu ska jag tillåta mig själv att vara ledsen och ha dåligt samvete.

Men jag ska fan inte ha en tråkig sommar bara för det!!! Jag ska klara detta, jag ska leva ett lyckligt liv!!!


Mina underbara syskon <3